Brev från Israel, Featured, svenska

Ett brev från Israel till svenskarna

Hej, mitt namn är Koby.
Jag är en helt vanlig israel. Jag är 36 år, gift och pappa till två små flickor: en som är tre år och en som är åtta månader..
Vi bor i Ashdod, en stad med 250 000 invånare som ligger bara 25 minuter med bil söder om Tel Aviv.
Ashdod ligger vid Medelhavets strand och har en underbar vit sandstrand. Vi älskar att åka till stranden, bada, dricka en kopp kaffe i något trendigt kafé, njuta av havsutsikten eller låta barnen leka på stranden.

Jag antar att några av er har hört en del om Israel och jag gissar att det ni har hört inte är så trevligt. Därför beslöt jag att berätta lite om mig själv och mitt liv, och på så vis kanske ge er ett annat perspektiv av mitt land och hur israeler lever.

Båda mina föräldrar kom till Israel från andra länder. Min pappa kommer från Iran och min mamma kommer från Ryssland. De träffades här, i Ashdod. De upplevde båda problem som nyanlända invandrare i ett nytt land och var tvungna att anpassa sig till en ny och främmande miljö. De har dock båda acklimatiserats ganska väl. Min mamma utbildade sig till gymnasielärare och min pappa har en byggnadsfirma.

Jag kommer ihåg att vi hade vänner från Gaza när jag var barn – de arabiska entreprenörer min pappa anlitade. De brukade komma hem till oss och vi brukade äta lunch tillsammans – min mamma tyckte alltid det var roligt när de berömde hennes mat. Vi brukade prata om arbete, och om växande barn och giftermål och vi brukade skratta ihop.
Jag kommer ihåg vägen från Gaza till Ashdod. Varje morgon kom tusentals bilar från Gaza, fullpackade med så många människor som ryms i en Peugeot 404, som kom till Israel för att börja dagens arbete. På kvällen åkte de alla tillbaka. På lördagarna brukade min pappa och vår granne köra till Gaza för att handla mat: duvor, räkor och bondbönor. Vår granne brukade laga fantastiska rätter av detta. Dessa var goda tider.

Sen startade intifadan. Araber attackerade israeler överallt. Det var inte längre tryggt att åka till Gaza och gränsen var stängd. Inga araber kom till Israel. 1994 träffades vi igen under en kort tid efter fredsförhandlingarna, men sen började självmordsbombningarna i Israels städer och araberna fick inte längre komma in i Israel. Vi höll kontakten med våra vänner i Gaza under en tid. Vi pratade i telefon och hoppades på bättre dagar. Men det blev inte bättre. Alla band med Gaza bröts.

Den 30 januari 2001 började araberna skjuta raketer mot befolkade samhällen i Israel (kibbutzer och jordbrukskollektiv). Den 6 april 2001 avfyrades den första raketen mot en israelisk stad – Ashdod, som är den stad som ligger närmast Gaza. Vi trodde det var ett misstag, en engångsföreteelse. Men så var det inte. De israeliska samhällena runt Gaza blev skräckfyllda platser att bo, med dagliga attacker från araberna med raketer och granater. Människorna i dessa samhällen har 15 sekunder på sig att söka skydd efter det att sirenen hörs. Den 28 december 2008 avfyrades de första missilerna mot min hemstad.

Jag kommer väl ihåg den dagen. Det var en lördag. Jag och min bror hade åkt på en kort utflykt till de vackra omgivningarna runt Beit Shemesh. På vägen dit såg vi många krigsplan som lyfte från sina flygbaser. Det var konstigt eftersom det var en lördag. Lördagen är den judiska vilodagen och inget arbete av något slag eller några aktiviteter görs denna dag, i synnerhet inte militära aktiviteter. Jag slog på radion och hörde att Israel vidtog motåtgärder för 60 raketer som araberna hade avfyrat tidigare mot israeliska städer. Jag ringde min fru (hon var gravid i sjätte månaden) och sa till henne att be vår granne att omedelbart öppna husets skyddsrum. Jag hade mycket onda aningar.

Nittio minuter senare ringde min fru. Hon sa ”vi hörde nyss sirenen och raketer har träffat staden. Kom hem”. Jag var i chock. Några dagar senare träffade en raket en taklägenhet i en byggnad bara 30 meter från vårt hus.

ashdodashdod

Från och med 2008 har Ashdod utsatts för otaliga raketattacker från Gaza. Mellan nionde och trettonde mars 2012 utsattes Israel för ett av de värsta raketattackerna någonsin. Araberna avfyrade mer än 300 missiler från Gaza in i Israel och många av dem träffade Ashdod. En missil träffade en butik som låg precis bakom vårt hus – den historien berättades till och med av BBC.

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-17343600

Det här är vi när vi springer under en raketattack:

Så här låter det:

Jag hoppas våra vänner i Gaza kommer ihåg oss och att de inte hatar oss. Jag vet inte vad de lär sina barn och barnbarn, men jag hoppas att det inte är hat.
Sedan 2001 har mer än 12 000 raketer av olika slag avfyrats från Gaza mot israeliska städer. Varje gång sirenen hörs, har vi 45 sekunder på oss att ta skydd. Jag och min fru måste springa två våningar ner med vår 3-åring och vår bebis till skyddsrummet. Ibland hörs sirenen mitt i natten när vi ligger och sover. Men jämfört med andra har vi det bra – israeler som bor närmare Gaza har bara 15 sekunder på sig.

Min 3-åriga dotter är traumatiserad. Hon skakar i mina armar varje gång sirenen hörs. Hon kramar mig hårt och vill inte släppa taget på mycket länge. Hon frågar mig: ”Pappa, varför kommer sirenen till oss?”. Vad ska man svara sitt barn när hon frågar detta? Att araberna hatar oss och vill att vi ska dö? Hur kan jag förklara detta för ett litet barn?
Nej, vi lär inte våra barn att hata. Vi lär dem hopp, kärlek och respekt.
I synnerhet i dessa tider, säger vi till vår dotter att det är ok att vara rädd. Vi är också rädda. Vi berättar för henne att så länge vi följer säkerhetsreglerna kommer vi att klara oss. Det är det hela. När hon blir större kommer hon själv att besluta hur hon ska bedöma den situation vi lever i.

Jag är en helt vanlig israel. Det här är min berättelse. Om ni inte har hört det på nyheterna ska ni inte tro att det inte hände. Det är de som rapporterar nyheterna som hindrade er från att få veta.

Med vänlig hälsning,

Koby Shamsian

Ashdod, Israel.

Översättning: Ingrid Olsson

Connect with me on Facebook. Follow me on Twitter.

18 Comments

  1. Roee s

    Hi Kim, one of the links is missing

    Roee

    • Roee s

      Sorry, it just took some time to load, all ok

  2. Kim. A

    Tror Koby har en liten skev uppfattning av vilka det är som skjuter raketer. Koby skriver att de är araber. Majoriteten av människorna i Gaza är palestinier och de som skjuter raketer är Terroristorganisationen Hamas som har kontrollen över Gaza.

    Lider självklart med han och hans familj samt alla andra oskyldigt drabbade av denna förpestade konflikt som aldrig verkar se ett slut.

    • Patrik Engelin

      Hej Kim, jag förstår vad du menar men tror du har fel, för min känsla är att konflikten på sätt och vis lika väl kan sägas stå mellan judar och araber. Javisst, det bor en del araber i Israel tror jag, men jag skulle även tro att antalet judar i Gaza är lätt räknade. Fast vad vet jag.
      Men jag vet, att det är lätt att blanda ihop nationalitet och religiös tillhörighet, och det otrevliga ordet ras, som jag föredrar att säga folkslag om, om man skall gå dit i en diskussion. Alla är i grund och botten goda oavsett. De allra flesta människor överallt tar ganska lätt på sin religion, men man tar den med traditioner och allt.
      Det är en mycket svår situation där nere på båda sidor gränsen, som jag önskar att fredliga människor kunde inse och gå tillbaka till, den tid för inte så länge sedan, innan intifadan.

  3. Bertil Gralvik

    Bra att få en berättelse direkt från vardagslivet i Israel. Jag hoppas konflikten komer till en vettig lösning under Kobys livstid, så att både israeler och palestinier kan få leva ett värdig liv och återknyta vänskapsband.
    Stort tack!
    Bertil

  4. alon

    http://www.youtube.com/watch?v=yJZfAXIEHt8
    this is how we live for over 10 years
    almost every day palestinians launch rockets on our cities
    i wonder how other would have reacted

    • Aliyu

      Svar:Det he5ller jag med dig om..barn ska aldrig behf6va upvlepa se5nt..aldrig! Ska se till att mina barn aldrig ska upvlepa det jag har gjort ..aldrig!

  5. peter schwarz

    Dear Koby,
    Every,neccesary steps to protect,Israel,interests and boarder, must be taken,ok,
    Ok,Blessings from majorna,Göteborg,Sweden,
    Peter

  6. Sven-Erik Nordin

    Svar till Kim A.
    Visst är väl Araber och Palestinier samma sak. Dom kallar ju varandra för bröder.Det är ju som att säga att Smålänningar inte är Svenskar.

  7. Mia

    Koby m familj! Jag ber för er! Ber att Gud ska skydda er och välsigna er! Ber om fred snarast! Ber om en framtid med fred och syskonskap mellan Palestina och älskade Israel! Gud välsigne er! Stora tröstkramar <3

  8. Sandy

    I wish all the best for you and your family and everybody who is suffering from these horrible actions!

    I wish for peace,
    Elohim gadol!

  9. Antonio

    Fin berättelse. Min åsikt är att Israel har rätt att försvara sina gränser och sitt folk med alla medel som är behövliga. Hur tror ni Sverige hade hanterat en liknande situation med raketanfall från ett grannland?

Trackbacks / Pings